Jag känner så mycket nu, men samtidigt känner jag inget alls, för jag vet inte vad jag känner. Jag går bara runt som i ett förvirrat moln med en himla jobbig känsla i magen hela tiden. Jag är ledsen, rädd, förvirrad, förväntansfull och allt på samma gång. Jag ser fram emot att se alla samtidigt som jag inte alls vill lämna allt här. Jag är rädd för att komma hem också, tillbaka till allt det vanliga igen. Jag har varit i en helt annan värld och gått igenom så mycket och nu ska jag hem till alla som bara stannade kvar. Kvar i världen där lagom är bäst och man fikar på knäckemackor, den världen jag har saknat men samtidigt rädd att möta igen, men också väldigt exalterad! Det är sjukt läskigt att sätta sig på ett plan och åka mellan två världar, den känslan går inte att beskriva. Jag har inte varit på en resa med kompisar eller familj, jag har levt i en annan kultur, jag har varit amerikan alldeles själv i ett år och nu ska jag inom loppet på 24 timmar lämna allt det bakom mig. Jag har gjort det en gång innan, det var fruktansvärt och på ett sätt har jag samma känslor som jag hade förra augusti, sömnlösa nätter, knipet i magen och packningspanik. Men på ett sätt känns det annorlunda också. Jag saknar, älskar och längtar efter allt och alla där hemma jättemycket, men denna sista-dagarna-känslan är riktigt jobbig! Om man räknar Colorado tid alltså tiden jag är van vid flyger jag på söndag mellan 8 på morgonen och kommer fram 2 på natten, då är det morgon i Sverige och jag måste alltså vara uppe en hel dag till, det kommer bli minst sagt intressant!
Imorgon är min sista dag, jag vet att jag kommer gå runt i en dimma hela dagen men förhoppningsvis kan jag tänka lite klart och packa det sista till exempel. Jag ska också ha mitt avskedsfirande, hörs imorgon!
❤