10 dagar!

Idag har jag inte alls gjort så mycket som jag skulle göra...jag har typ inte gjort någonting alls utan bara tagit det lugnt typ...för lugnt. Det är så typiskt mig att skjuta upp saker hela tiden haha! Och gud vad deprimerande och poetiskt mitt förra inlägg var nu när jag tittar tillbaka på det. Men det var skönt att skriva av sig och kul att både Sara och Axel kommenterade och sa att de kände igen sig!!!  Jag har chattat med min värdmamma ganska mycket nu ikväll på Facebook och hon läser min blogg också och hon sa att hon gillar att läsa om hur jag förbereder mig och känner och sådär. Det hjälper tydligen henne att förstå det hela från mitt perspektiv bättre och "will help me to be a better host mom and person to have more understanding". Åhh hon är så himla gullig och rolig att chatta med, det känns bra att lära känna varandra!!! Och man lär sig många intressanta saker om varandras kulturer! Visste ni att amerikaner inte förstår när man skriver "naw" till något som är gulligt så jag fick förklara vad det betydde. De skriver bara "aw" och det kan man ju göra här också i och för sig men det var bara kul att veta haha :)
 
 

Känslan som kallas X

Jag har aldrig varit osäker på utbytesåret innan, alltid vetat att det är det här jag skulle göra, det här jag måste göra. Jag har fortfarande inte ångrat mig. Det ÄR detta jag vill göra, men saker har blivit så himla verkligt nu! Detta är inte längre någon dröm utan det är fullständig verklighet. Allt det man tänkt man skulle göra, allt det man så många gånger har funderat på, allt detta händer JUST NU! Och för första gången blir man osäker och går runt och undrar vad sjutton man håller på med. Plötsligt går det från känslan att allt är möjligt till att jorden är så himla stor och man själv är så himla liten. Liten och ensam i den stora värden. Och alla andra fortsätter med sina vanliga liv, tar sina vanliga bussar och umgås med sina vanliga personer. Medans jag slungas ut över halva världen till något jag inte har en aning om hur det fungerar. Ett ställe jag aldig varit på med personer jag aldrig träffat och kulturer jag aldrig mött. Medans allt annat fortfarande rullar på som vanligt tusentals mil därifrån. 
 
Imorgon ska jag börja rensa i min garderob och mitt rum och förhoppningsvis förbättra min packningslista en aning. Det är så mycket som jag tidigare tänkt att jag måste göra innan jag känner mig redo. Innan jag känner att jag kan lämna allt utan oro. Det jag nu har upptäckt är att det går inte att vara en perfekt utbytestudent, jag kommer inte hinna med att förbereda allt jag tidigare tänkt att jag skulle och jag kommer framförallt aldrig känna mig redo hur mycket jag än försöker. Allt händer så snabbt, snabbare än vad jag någonsin tidigare trott och dagarna springer iväg, jag vet inte om jag förstår det eller inte. Jag vet inte om jag har någorlunda koll på allt eller lever i fullkomlig panik. Allt jag vet är att tankar flyger okontrollerat fram och tillbaka i huvudet och magen går runt-runt av allt från oro till förväntan. Jag tror att många utbytesstudenter förstår känslan, men det finns ännu inget ord på den vilket är frustrerande. Man vill gärna alltid sätta in sina känslor i olika fack för att förstå vad man känner men det funkar inte längre. Medans alla andra går runt i sin normala, lugna och trygga bubbla så är jag på väg ut, svävar någonstans mellan två världar medans allt fortfarande är så lugnt och normalt runtomkring. Samtidigt som inget längre är normalt. Inom mig är det i alla fall allt annat än lugnt, för mycket känslor på en gång, vill bara vara på resande fot just nu. Vara utanför denna bubblan på väg att bygga upp en helt ny! Colorado, om 11 dagar kommer jag! :)
 
 
                   
 
 
 

<3

Igår var jag med Becka och Erika hemma hos Erika och badade! Det var jättemysigt och kul att se dem igen och vi hade det härligt. Trots det så var det som att jag hade en klump i halsen hela tiden för jag visste att det här var en av de sista gångerna jag såg Erika och den ALLRA SISTA gången jag såg Becka på ett år!! Men Becka bestämde att det inte skulle bli något gråtkalas utan vi skulle ha det kul och sen skulle hon gå hem precis som vanligt och det var nog smart. Sen visade hon mig en jättefin film som hon hade gjort till mig och alla goa minnen vi har haft tillsammans liksom spelades upp igen. Jag blev jätteglad och rörd och efter att vi sett några avsnitt av Pretty little liars så skulle Becka gå hem. Då hade jag kämpat de senaste 10 minuterna för att inte börja gråta men då gick det inte mer, fyyy vad ledsen jag var inombords när jag kramade henne hejdå och det var tur att Erika var med mig efteråt för annars vet jag inte hur det hade gått!
 
Och om du läser detta Beckus: TACK så jättemycket för filmen och du anar inte vad jag ska vara glad att jag har dig som kompis, du är bäst!!!! Ha det så bra i Danmark och tacka vet jag Skype! :P Love uuu <3
 
Här är filmen som hon gjorde: