Emma Utbytesstudent USA 13/14

Jag skriver detta inlägget mest för att ni där hemma i Sverige ska förstå bättre hur det verkligen känns att vara utbytesstudent. Jag kan tänka mig att många går in och läser utbytesbloggar och tänker att "gud vad kul hon/han verkar ha det hela tiden, det måste vara världens roligaste grej att vara utbytesstudent" och jag tänkte precis samma sak innan jag åkte. Men sanningen är att vara utbytesstudent är ingenting likt det man någonsin kunnat föreställa sig innan. Det är väldigt kul och hittills har jag gjort väldigt många roliga saker men det jag nu ska försöka förklara är lite om hur allt är när det inte känns sådär superbra. För precis som hemma så har man både bra och dåliga stunder.

 

Jag kan ju börja med att man som utbytesstudent har känslor som går väldigt mycket upp och ner. Jag skulle nog kunna säga att åka som utbytesstudent är det svåraste jag någonsin gjort samtidigt som att det hittills har varit väldigt väldigt kul! Ibland känns allt så himla bra men ibland så känns det jättejobbigt. Jag tyckte första veckan och speciellt de första dagarna var ganska jobbiga för när det var jobbigt så kändes allt så himla mycket jobbigt. Och mycket av det handlade om trötthet. Jag hade inte sovit någon bra natt dagarna innan jag åkte och efter en resa på 24 timmar så var man väldigt trött men vaknade ändå upp 04.00 varje morgon på grund av tidsskillnaden och jag var aldig hungrig när vi skulle äta. Det gjorde också att man blev trött redan vid lunch här när det började närma sig kväll där hemma och när jag var sådär trött så kunde jag ofta känna mig ledsen och liksom ensam på något sätt. När man är trött börjar man liksom också reflektera mycket mer över allt knasigt med USA och alla skillnader och allt som man inte förstår.

 

Det som hittills har varit svårast som utbytesstudent är nog att mista all trygghet. Hemma så vet man hur allt fungerar, hur man ska prata, hur regler funkar och allt sånt men här så fattar man ingenting ibland och det är ganska jobbigt! Man vet liksom inte hur någonting fungerar och känner sig helt lost och väldigt udda ibland för det finns ingen situation som man känner sig helt trygg med. Även volleybollen var något helt nytt för mig och där var jag helt lost till en början och absolut inte van vid den mängden träning varje dag så det var också lite jobbigt först. Min värdfamilj har varit helt fantastisk men även i huset så funkar allt så olikt från Sverige, det var nya regler att anpassa sig till och nya vanor och sånt som de tar för givet men som jag aldrig tidigare hade stött på. De är också väldigt olik min svenska familj både i uppbyggnad och i personligheter och det var också någonting nytt att anpassa sig till även om det inte är något negativt med det. Man är så van vid sitt liv hemma i Sverige så att plötsligt kastas in helt i en annan värld där man inte känner någon och inte vet hur någonting fungerar var lite jobbigt i början speciellt när man var trött och jetlagad eftersom i alla fall jag blir mycket mer känslosam när jag är trött har jag märkt. Ibland ville jag bara hem till Sverige där allt fungerade som vanligt!

 

Något jag längtar ihjäl mig efter just nu är mina kompisar! Jag saknar så mycket att bara ha någon att sitta och prata och skratta med och som känner en sedan innan. Även om alla är jättesnälla här så är det svårt att vara "den där utbytesstudenten från Sverige" för här har alla ju redan sin grupp av kompisar så man känner sig ofta lite utanför. Jag har personer i mina klasser som jag pratar med och så men det blir liksom bara ytligt typ "hur mår du?" "hur säger man det här på svenska?" och så vidare. Det är svårt också med språket för man kan inte riktigt vara sig själv på engelska, man kan inte bara spotta ur sig massa ord, skämta, vara ironisk och ha koll på situationen på samma sätt här utan man är väldigt begränsad och liksom känner sig väldigt udda hela tiden och inte riktigt sig själv. Så efter 2 veckor här så saknar jag verkligen att bara sitta med mina kompisar som jag känner utan och innan och bara prata om allt och inget. Ibland sitter jag och typ hittar på konversationer med mina kompisar i huvudet haha.

 

Men samtidigt är jag så glad att jag tog den här chansen och känner redan att jag har utvecklats så mycket som person. Är så tacksam att min familj där hemma gjorde detta möjligt och så glad att min värdfamilj här har tagit emot mig och visat mig den amerikanska kulturen på ett så bra sätt. Tror detta kommer bli ett super-år!

 

Stor kram <3