Emma Utbytesstudent USA 13/14

Det har gått halva tiden nu, mer än halva till och med och det skrämmer mig verkligen! Vissa dagar längtar jag hem och saknar min familj och kompisar i Sverige men ofta vill jag bara ha ett helt år till framför mig. 

Detta är det bästa och svåraste jag gjort i hela mitt liv och oftast är det en bergochdalbana av känslor. Det känns som tiden har rusat förbi samtidigt som det känns som en evighet sedan jag lämnade Sverige. För även om jag är samma person, ser likadan ut och har samma personlighet så känns det som att det var en helt annan person som storgråtande och livrädd lämnade allt bakom sig på Landvetter flygplats den där regniga morgonen i Augusti. Jag har inte vuxit på utsidan men det känns verkligen som att jag har vuxit till det dubbla på insidan, jag kan riktigt känna det inombords. Det är så svårt att sätta fingret på det men jag känner mig så annorlunda nu, ser mig själv och andra på ett annat sätt, är mer stark i mig själv, har en annan bild av världen, är  modigare, tryggare, inte rädd för nya situationer, inte lika rädd för att ta risker och en massa annat som bara inte går att förklara. Samtidigt när jag pratar med familj och vänner hemma känner jag mig fortfarande som samma gamla knäppa Emma. Men liksom en uppdaterad version med mer kött på benen, Emma 2.0. 

Allt det gör att jag ibland är livrädd för att åka hem. Jag älskar att vara utbytesstudent, jag anpassar mig till den amerikanska kulturen, träffar nytt folk och lär mig mer engelska för varje vecka som går. Och jag vill bara uppleva och utvecklas mer och mer för jag riktigt känner hur bra jag mår av det. Jag har liksom vant mig vid att vara den som är speciell, den som alltid känner sig udda och som är exchange student from Sweden som inte är samma sak som Switzerland. Många stunder är det fruktansvärt jobbigt, men i slutändan är det alltid så värt det! Jag har byggt upp ett helt nytt och annorlunda liv här och på ett sätt också en helt annan Emma. Så det som verkligen skrämmer mig är tanken på att gå hem och så blir bara allt som vanligt igen. Allt jag varit med om flyter sakta bort och det känns som en dröm alltihopa. För ingen därhemma har ju egentligen en aning om vad jag har varit med om eller hur allt är här. Detta är något jag delar med människorna och platserna här borta och ingen familjemedlem eller kompis kommer någonsin kunna förstå vad detta året verkligen har varit. Jag vill hålla kvar vid denna uppdaterade Emma jag har byggt upp här, jag vill för alltid bära med mig den amerikaniserade delen av mig själv och inte gå tillbaka till landet lagom där alla ignorerar varandra på busshållplatsen som att ingenting av detta har hänt. Det är jag jätterädd för.