Emma Utbytesstudent USA 13/14

Jag har aldrig varit osäker på utbytesåret innan, alltid vetat att det är det här jag skulle göra, det här jag måste göra. Jag har fortfarande inte ångrat mig. Det ÄR detta jag vill göra, men saker har blivit så himla verkligt nu! Detta är inte längre någon dröm utan det är fullständig verklighet. Allt det man tänkt man skulle göra, allt det man så många gånger har funderat på, allt detta händer JUST NU! Och för första gången blir man osäker och går runt och undrar vad sjutton man håller på med. Plötsligt går det från känslan att allt är möjligt till att jorden är så himla stor och man själv är så himla liten. Liten och ensam i den stora värden. Och alla andra fortsätter med sina vanliga liv, tar sina vanliga bussar och umgås med sina vanliga personer. Medans jag slungas ut över halva världen till något jag inte har en aning om hur det fungerar. Ett ställe jag aldig varit på med personer jag aldrig träffat och kulturer jag aldrig mött. Medans allt annat fortfarande rullar på som vanligt tusentals mil därifrån. 

 

Imorgon ska jag börja rensa i min garderob och mitt rum och förhoppningsvis förbättra min packningslista en aning. Det är så mycket som jag tidigare tänkt att jag måste göra innan jag känner mig redo. Innan jag känner att jag kan lämna allt utan oro. Det jag nu har upptäckt är att det går inte att vara en perfekt utbytestudent, jag kommer inte hinna med att förbereda allt jag tidigare tänkt att jag skulle och jag kommer framförallt aldrig känna mig redo hur mycket jag än försöker. Allt händer så snabbt, snabbare än vad jag någonsin tidigare trott och dagarna springer iväg, jag vet inte om jag förstår det eller inte. Jag vet inte om jag har någorlunda koll på allt eller lever i fullkomlig panik. Allt jag vet är att tankar flyger okontrollerat fram och tillbaka i huvudet och magen går runt-runt av allt från oro till förväntan. Jag tror att många utbytesstudenter förstår känslan, men det finns ännu inget ord på den vilket är frustrerande. Man vill gärna alltid sätta in sina känslor i olika fack för att förstå vad man känner men det funkar inte längre. Medans alla andra går runt i sin normala, lugna och trygga bubbla så är jag på väg ut, svävar någonstans mellan två världar medans allt fortfarande är så lugnt och normalt runtomkring. Samtidigt som inget längre är normalt. Inom mig är det i alla fall allt annat än lugnt, för mycket känslor på en gång, vill bara vara på resande fot just nu. Vara utanför denna bubblan på väg att bygga upp en helt ny! Colorado, om 11 dagar kommer jag! :)